Amtrak – att resa med tåg i USA
I en av Facebook-grupperna om resor ställdes nyligen en fråga om att åka tåg från kust till kust i USA. Jag skrev ett svar på frågan men fick även inspiration att skriva ett blogginlägg om tågresor i USA med Amtrak.
Amtrak – det bästa sättet att resa om du inte har bråttom
Jag har rest kors och tvärs över USA med Amtrak som är USA:s motsvarighet till SJ och kan varmt rekommendera detta sätt att resa om man inte har bråttom och om det inte är katastrof för reseplaneringen om tåget blir ett antal timmar försenat. Jag har varit med om förseningar på upp till ett dygn så det gäller att ha tålamod. När tåget väl kommer så är det ett väldigt bra och trevligt sätt att ta sig fram i detta stora land.
Union Station i Chicago.
Den stora skillnaden på att åka tåg i Sverige och i USA är att i USA går det oftast bara ett tåg om dagen, om ens det. Det gäller alltså att vara i tid på stationen så du inte missar tåget för då måste du vänta till dagen därpå. Att det bara går ett tåg om dagen gäller framför allt de längre sträckorna som går tvärs genom landet. Om du ska åka tåg till exempel mellan Los Angeles och San Diego eller mellan New York och Boston finns det fler avgångar per dag att välja på.
Ett Amtrak-tåg i Saint Louis, MIssouri, 2004.
Det går inte heller tåg till alla städer utan ibland måste man åka så kallad Thruway Bus till slutdestionationen. Så är det till exempel om man vill åka tåget California Zephyr från Chicago till San Francisco. Då får man åka Thruway Bus sista delen av resan, från Emeryville till San Francisco.
I Reno, Nevada, 2004.
Innan vi fick barn så gjorde jag några riktigt långa tågresor med Amtrak och de blev verkligen minnen för livet på olika sätt.
Här är de sträckor som jag åkte mellan 1998 och 2007:
- Eugene, Oregon – Olympia, Washington med Coast Starlight
- Seattle, Washington – Grand Forks. North Dakota med Empire Builder
- Grand Forks. North Dakota – Minneapolis, Minnesota med Empire Builder
- Chicago, Illinois – Sacramento, Kalifornien med California Zephyr
- Maricopa, Arizona – San Antonio, Texas med Sunset Limited
- San Antonio, Texas – Chicago, Illinois med Texas Eagle
- Newark, New Jersey – Boston, Massachusetts med Northeast Regional
- San Francisco, Kalifornien – Turlock, Kalifornien med San Joaquins
När jag åkte tåg från Seattle till Grand Forks 1998 åkte jag bland annat över den här bron i Minot, North Dakota. Resan tog 30 timmar. Bild från Amtraks hemsida.
Några minnesvärda händelser under dessa resor:
Grand Forks – Minneapolis
När jag åkte med Empire Builder från Grand Forks till Minneapolis så var tåget 24 timmar försenat när det kom till Grand Forks. Som tur var hade jag bott hos en kompis i Grand Forks så vi kunde sitta hemma hos henne och vänta och ringa stationen med jämna mellanrum för uppdateringar. Det hade varit otroligt tråkigt att tillbringa 24 timmar på den pyttelilla tågstationen. Följden av förseningen blev att jag inte fick en hel dags shopping i Mall of America som planerat utan bara hann shoppa lite snabbt på kvällen för morgonen därpå var det dags att flyga ner till Florida.
Chicago – Sacramento
Det här var en minnesvärd resa eftersom tåget stod stilla mitt ute i öknen i Nevada i sex timmar då det saknades tågräls framför tåget. Amtrak fick flyga in tågräls med en helikopter och laga rälsen. Tåget hade stannat mitt emellan två kullar så man såg i princip inget under tiden vi satt där och väntade. Som tur var så hade jag både resesällskap och en bra bok den gången. Vi missade vårt anslutande tåg och fick istället ringa mina släktingar som kom och hämtade upp oss med bil när vi äntligen kom fram till stationen i Sacramento sent på kvällen. Resan mellan Chicago och Sacramento tog totalt 60 timmar med förseningen!
California Zephyr, någonstans mellan Chicago och Sacramento, 2004.
Maricopa till San Antonio
Vi skulle egentligen bara åka förbi San Antonio med tåget eftersom vår slutdestination för den här resan var New Orleans. Men orkanen Ivan satte käppar i hjulet för våra planer och vi blev kvar i San Antonio ett dygn eftersom tåget stannade där på grund av orkanen. Amtrak betalade för ett helt ok hotellrum och vi upptäckte att San Antonio var en riktigt mysig stad. Speciellt mysigt var det att promenera längs med deras River Walk. Jag skulle gärna återvända till San Antonio någon gång i framtiden. Och New Orleans står fortfarande på min bucket list, det har inte blivit av att jag gjort ett nytt försök att åka dit. Under den här resan åkte vi också igenom en sandstorm i New Mexico. Våra resväskor åkte i en bagagevagn på tåget som inte var helt tät, så när vi fick våra resväskor på stationen i San Antonio var de helt täckta med sand.
San Antonio River Walk 2004.
Ombord på tåget
När jag åkte de här långa resorna mellan 1998 och 2007 så reste jag ensam vid flera tillfällen. Jag upplevde att det var väldigt lätt att få kontakt med de andra resenärerna. Dels för att amerikaner är ganska öppna till sättet och gärna pratar med främlingar men också för att man tillbringade så lång tid på tåget. Sitter man bredvid någon i flera dygn så känns det nästan som man känner varandra till slut. Jag åt också frukost och middag i restaurangvagnen varje dag och som ensam resenär blev jag alltid placerad tillsammans med andra resenärer. Ja, för på Amtrak (åtminstone på de här tågen för snart 20 år sedan) så bokade man bord och sedan var det bordsplacering i restaurangvagnen med servering av fint uppklädda servitörer. Som på en riktigt fin restaurang alltså och med riktigt god mat. Ett exempel på de menyer som finns nu hittar ni här. Medan man åt så pratade man med de andra vid samma bord och några personer som jag träffade höll jag även kontakt med ett tag efter att jag kommit hem.
Saint Louis, Missouri, 2004.
För lite lättare snacks mellan måltiderna finns en kiosk med kaffe, läsk, godis och lite enklare mat. På flera av de tåg jag åkte med kunde man även köpa Amtrak-souvenirer, jag har fortfarande kvar en kaffemugg som jag köpte på en av mina längre resor.
Så här ser det ut i vagnarna med panoramafönster. Här finns även kiosken.
En av de bästa sakerna med de här tågen som går på de långa rutterna tvärs igenom USA är att de har en tågvagn med panoramafönster. Här sitter man inte som i de vanliga tågvagnarna utan stolarna är uppställda så att man sitter och tittar rakt ut genom fönstret istället. I en sådan här vagn satt vi till exempel när vi passerade Dallas och den plats där John F. Kennedy sköts. Då var det en kvinna bredvid oss som pekade ut den exakta platsen för skotten medan tåget körde förbi.
Bild tagen 2004 från Texas Eagle när vi passerade Dallas. John F. Kennedy sköts på gatan till vänster i bild.
Man ser otroligt mycket från tåget. Allt från nationalparker till stora och små städer. Jag har massor av lite halvsuddiga bilder som jag tagit genom tågfönstret när jag sett något sevärt. På många platser där tåget stannar (på de längre sträckorna) så hinner man gå av tåget någon minut och sträcka på benen lite och få lite frisk luft.
Utsikt över Glenwood Springs, Colorado, 2004.
Det finns sovvagnar på de tåg som kör längre sträckor men jag har aldrig provat det utan har bara haft sittplats, även på de sträckor som har tagit nästan tre dygn. Stolarna är relativt bekväma och har man med sig en filt och en kudde så kan man slumra till hyfsat bra.
Den vackra tågstationen i Temple, Texas, 2004.
Resor med Amtrak de senaste åren
Tillsammans med William så har vi åkt kortare sträckor i Kalifornien:
- Sacramento – Turlock med San Joaquins
- Turlock – Bakersfield med San Joaquins
- Los Angeles – San Diego med Pacific Surfliner
- Oceanside – Anaheim med Pacific Surfliner
Det vi minns mest från de här resorna är när vi åkte mellan Oceanside och Anaheim sommaren 2016 och två sheriffer kom ombord på tåget vid en station. De hade i uppdrag att kasta av ett par personer som satt på platserna bredvid oss och som saknade biljett. Så se till att alltid ha biljett om du ska åka tåg i USA!
Vi väntar på tåget i Oceanside, Kalifornien, sommaren 2016.
Att köpa biljett är smidigt numera. Förr var man tvungen att hämta ut biljetten på stationen innan man kunde åka med tåget. Och om man då skulle åka från en obemannad station, vilket jag har gjort några gånger, så blev det genast lite klurigt. Det löste sig genom att Amtrak skickade biljetterna med post till mina släktingar i Kalifornien så att biljetterna fanns där och väntade på mig när jag kom dit. Numera slipper man tänka på sånt, man får en eTicket när man beställer sin biljett på Amtraks hemsida eller i deras app. Den kan man sedan visa upp i sin telefon/läsplatta (eller skriva ut om man hellre vill det).
Numera finns det gratis wifi på de flesta tåg vilket är toppen. Tänk om det funnits när vi satt fast i öknen i sex timmar i väntan på ny räls…
Två tåg inne på perrongen i Fort Worth, Texas, 2004.
För dig som är nyfiken på tågresor i USA kan jag rekommendera en väldigt bra bok, “USA med tåg” av Margareta Lindblad & Willy Westby (Willma Guides). Boken finns tyvärr inte att köpa längre men om du kan hitta den begagnad eller på ett bibliotek så kan jag varmt rekommendera den. Här finns en länk till de bibliotek som har boken. Även om mycket av informationen i den nog är inaktuell nu så är det mycket trevlig läsning.
I det här inlägget om hur man tar sig fram utan bil i Kalifornien kan du läsa lite mer om att åka tåg i USA.
På Amtraks hemsida hittar du information om biljettpriser, tidtabeller med mera.
