Äntligen fick vi resa till Kalifornien igen

50

Efter fyra långa år, där de senaste två åren kändes som en evighet på grund av pandemin, blev det äntligen en resa till vårt älskade Kalifornien och våra släktingar där. Vi var där senast 2018 och hade planerat en riktig drömresa till Kalifornien sommaren 2020 som vi förstås fick ställa in då USA:s gräns var stängd för turister. Sommaren 2021 hade vi nya planer på att resa dit, men även de planerna fick ställas in. Den 8 november 2021 öppnade landet äntligen för svenska turister och vi började så smått hoppas på att kunna resa dit i år. Nästa problem var att vi inte hade någon kattvakt så lösningen fick bli att William och jag bokade biljetter till Kalifornien medan Johan stannade hemma med vår katt.

SAS pilotstrejk ställde till det

Vi bokade biljetter till San Francisco tur och retur med utresa den 17 juli och hemresa den 25 juli. Bokningen gjorde vi precis innan det börjades prata om pilotstrejk och jag kunde aldrig ana att strejken kunde bli så lång och att vår resa skulle bli inställd. Cirka 24 timmar innan avgång fick jag mail och sms om att flyget till San Francisco var inställt och några timmar senare fick jag ett nytt mail där vi var ombokade via New York men eftersom även det var ett flyg med SAS blev det förstås också inställt. Sedan väntade jag nästan en hel dag i kö till SAS chatt och blev bortkopplad utan svar så snart jag kom fram och hade ställt min fråga.

Vid det laget insåg jag att det inte fanns så mycket annat att göra än att begära återbetalning för våra biljetter och boka nya biljetter längre fram. Det hade förstås varit betydligt enklare om SAS hade kunnat boka om mig så jag hade sluppit ligga ute med pengar för två resor men det var när jag frågade om det som de kopplade bort mig från chatten och sedan hade jag inte tid med mer väntan i kö. Jag flyttade fram min semester en vecka och bokade nya biljetter med utresa 3 augusti och hemresa 12 augusti. Och höll alla tummar att strejken skulle vara slut till dess och att inget annat skulle ställa till det och komma i vägen för vår resa.

Att resa till USA med enbart handbagage

När strejken var över och jag började tro på att vi verkligen skulle komma iväg så började jag fundera på packning. Medan sociala medier tidigare hade fyllts av bilder på långa köer i säkerhetskontroller världen över så började det nu i stället spridas bilder på övergivet bagage som stod staplat lite överallt på flygplatserna. Då bestämde vi oss för att resa med enbart handbagage. På vägen till USA hade vi bokat SAS Business för benutrymmets skull (på grund av att jag har problem med ett ben) och då skulle vi få ta med två handbagage var plus en mindre väska att lägga under stolen framför. Vi bestämde oss för att ta med varsin kabinväska, varsin ryggsäck samt en bag som vi skulle checka in på hemvägen då vi bokat biljett i SAS Go på vägen hem. Jag väntar hellre på försenat bagage hemma än på resmålet.

Det fungerade hur bra som helst att resa med bara handbagage och vi kunde rest med ännu mindre bagage då vi bara använde kanske två tredjedelar av de kläder vi hade med oss. Våra släktingar som är vana vid att vi kommer med ganska stora resväskor var rejält förvånade när vi kom med våra små väskor. När vi landade i San Francisco var det en riktigt skön känsla att slippa stå vid bagagebandet och vänta och i stället direkt kunna åka in till stan och väldigt skönt att slippa vara orolig att väskorna skulle försvinna eller bli försenade. Allt vi behövde hade vi med oss. På väg hem hade vi även rum för de (visserligen ganska få) saker vi hade shoppat. Det kommer definitivt bli enbart handbagage till USA fler gånger, speciellt när vi som nu ska bo hos släktingar där vi kan låna tvättmaskin.

Flyget till San Francisco via Köpenhamn

Johan körde oss till Arlanda redan kvällen före avresan och William och jag inledde med en natt på Clarion Hotel Arlanda Airport för att kunna sova en timma längre på morgonen. Som alltid så blev det en god natts sömn i deras sköna sängar även om vi var tvungna att gå upp alldeles för tidigt. Klockan 02.45 checkade vi ut och fick med oss varsin frukostpåse från receptionen och gick ut i SkyCity och ställde oss i kö för att bli insläppta i terminal 5. Nu när det varit sånt kaos så släpps man in max tre timmar före flygets avgångstid och det fungerade perfekt och de som stod där och vaktade hade stenkoll på vilka som skulle släppas in och inte släppas in.

Vi skulle flyga via Köpenhamn men skulle ändå checka in vid incheckningsdiskarna för USA-flighterna och den incheckningen öppnade inte förrän 04.00 så vi fick vänta en timma men var nästan först i kön så när incheckningen väl öppnade gick det snabbt. Jag har nästan aldrig varit med om att de velat väga handbagaget men kvinnan i incheckningen såg lite misstänksam ut när vi inte skulle checka in något bagage och bad att få väga handbagaget. Jag var väldigt nöjd att jag precis kontrollvägt och att väskorna vägde exakt 8 kilo styck.

När vi hade checkat in gick vi genom säkerhetskontrollen. Vi hade Fast Track och det var inte någon kö vare sig där eller i den vanliga kön utan vi var igenom på några minuter. Sedan var det dags att vänta igen, den här gången på att SAS Lounge skulle öppna. De öppnade kl 05.00 och vi var först in för att hinna äta lite (och dricka kaffe!) innan det var dags för boarding på flyget till Köpenhamn.

På flyget till Köpenhamn hade William och jag rad ett helt för oss själva vilket kändes väldigt lyxigt. Jag åt dagens andra frukost medan William i stället passade på att sova en stund. Vi kom fram till Kastrup på utsatt tid och eftersom vi hade cirka fem timmar till nästa flight så blev det ett besök i SAS lounge även på Kastrup. Här åt vi dagens tredje frukost och satt och vilade i varsin skön fåtölj innan vi gick till passkontrollen. Senast jag passerade passkontrollen på Kastrup (före pandemin) var det helt galna köer som tog jättelång tid så jag tänkte det var bra att vara ute i god tid. Nu var det såklart inte någon kö alls utan vi var de enda där. Vi orkade inte gå tillbaka till loungen igen så vi gick igenom passkontrollen och satte oss vid vår gate och inväntade boarding på planet som skulle ta oss hela vägen till San Francisco.

Vi flög som sagt SAS Business och trots att jag rest mycket så var det första gången jag unnat mig/oss att flyga Business. Jag kommer skriva ett separat inlägg om själva flygresan så jag väntar till dess med att recensera SAS Business Class.

Ett knappt dygn i San Francisco

När vi landade i San Francisco kl 14.00 amerikansk tid (20 minuter före tidtabell) så skyndade vi oss ut från planet och satte kurs mot immigration. Jag är van att stå länge i kö där men den här gången gick det fortare än vid de flesta av mina tidigare resor till USA. På cirka 20 minuter var vi klara och hade fått våra pass stämplade. De senaste gångerna vi rest till USA har de velat ha fingeravtryck men den här gången nöjde de sig med att ta kort på oss, stämpla passet och vinka iväg oss. Den enda fråga som ställdes var hur länge vi skulle stanna i USA.

Man behöver inte längre fylla i några tullpapper, i alla fall inte när man flyger till San Francisco. Jag är van vid att de blå lapparna delas ut på flygresan och därför frågade jag en av flygvärdinnorna som förklarade att det inte längre behövs. På väg ut i ankomsthallen gick vi förbi några tulltjänstemän, men det var ingen som sa något eller ville kolla våra väskor.

Vi tog BART (pendeltåg) från flygplatsen in till stan. Vi hade bokat hotell nära Union Square och närmaste BART-station är Powell Street. Det brukar ofta vara många uteliggare på tåget men den här gången var det lugnare, renare och fräschare än jag minns det från tidigare resor. Det var obligatoriskt med munskydd på BART-tåget men trots det var det nästan bara William och jag som bar munskydd.

citizenM San Francisco Union Square Hotel skulle bli vårt hem för natten, ett nytt hotell med cool inredning och roliga funktioner. Ett inlägg med mer information och fler bilder från hotellet kommer så småningom.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag varit i San Francisco men det är minst femton gånger. Så under de få timmar vi hade i staden innan vi skulle resa vidare fanns det inte några måsten utan vi passade på att besöka gamla favoritställen som till exempel Pier 39. På torsdagsmorgonen ville William gå till Chinatown och vi var där tidigt på morgonen långt innan andra turister hittat dit. Tidigare har jag alltid trängts med en massa turister när jag varit i Chinatown och det var en helt annan upplevelse att promenera runt här när det var nästan tomt. Visste du förresten att Chinatown i San Francisco är det största Chinatown som finns utanför Asien?

Efter besöket i Chinatown hann jag med lite snabb shopping medan William hängde på hotellrummet. Sedan checkade vi ut och satt i lobbyn någon timma (hotellet har en väldigt färgglad och snygg lobby) innan vi började promenera mot Amtraks busshållplats på Mission Street.

Amtrak – buss och tåg till Turlock/Denair

Det var dags att ta tåget till våra släktingar i Denair men eftersom det inte går några tåg från San Francisco får man först ta en Amtrak-buss till Emeryville där man sedan hoppar på tåget. Bussen kom i tid och körde oss över vackra Bay Bridge till tågstationen i Emeryville där vi fick vänta cirka en halvtimma på att tåget skulle komma. Jag har gjort den här tågresan flera gånger förut men det var ändå lite nervöst då man inte visste i förväg vilket spår tåget skulle komma in på och när vi väl fick veta spåret så ändrades det precis när tåget kom in. Det var också två tåg som kom in på plattformen i princip samtidigt men från olika håll. Jag hade tänkt hinna fotografera Amtrak-tåget innan det stannade men på grund av förvirringen kring de olika tågen och spåren så hann jag bara ta en halvdålig bild med telefonen.

Till skillnad från svenska tåg så har man inte specifika platser reserverade ombord utan man sätter sig där det finns plats. Nedre våningen är reserverad för rörelsehindrade så William och jag satt på övre våningen med fin utsikt över landskapet som vi passerade förbi. Vi åkte även igenom en mindre gräsbrand då tåget fick stanna till och stänga alla luftintag innan det körde genom röken. Jag gillar verkligen att åka tåg i USA och är så sugen på att åka längre sträckor igen men tiden räcker aldrig riktigt till.

Fyra dagar i Denair och Turlock

I Denair bor min pappas syssling George och hans fru Linda. Vi har varit där många gånger förr och att komma dit känns som att komma hem. Det kändes extra bra att komma dit den här gången eftersom det var fyra långa år sedan sist och eftersom jag varit orolig för dem under hela pandemin då de är äldre och i riskgrupp. Dagarna här ägnade vi åt att äta på våra favoritrestauranger i Turlock; Javi’s samt A J’s Cafe & Grill men fick också god hemlagad amerikansk mat. Vi hann shoppa lite också men allra mest umgicks vi och tillbringade mycket tid i deras härliga pool.

En av höjdpunkterna för mig som släktforskare var när vi besökte Turlock Memorial Park och min pappas morfars systers grav samt min farmors kusiners gravar.

Hos min syssling i Folsom

Efter fyra dagar i Denair var det dags att åka vidare och min syssling Linda och hennes man Tony hämtade upp oss i Denair och körde oss till Folsom där de bor. De bor alldeles i närheten av Folsom Prison som är känt på grund av att Johnny Cash höll två konserter här och även skrev låten Folsom Prison Blues. Det finns en Johnny Cash trail på cirka 4,5 kilometer som vi inte hann gå den här gången men som jag skrivit upp på min att-göra-lista inför framtida besök.

Under våra fyra dagar i Folsom hann vi umgås med Linda och Tonys son med familj, vi hann spela minigolf på en riktigt häftig minigolfbana, vi shoppade lite och vi simmade en hel del i poolen som hör till deras bostadsområde. Vi hjälpte dom också att skörda tomater och annat gott på deras kolonilott.

En av dagarna gjorde vi en utflykt till Lake Tahoe. Jag var där för 24 år sedan och ville gärna tillbaka igen och ville också att William skulle få se sjön. Vi började med att promenera över gränsen mellan Kalifornien och Nevada, både i parken Van Sickle Bi-State Park samt inne i staden South Lake Tahoe. Sedan skulle vi stanna till vid någon av sjöns alla vackra stränder och ha picknick men tyvärr var vi inte de enda som tänkt den tanken så parkeringsplatserna vid de vackraste stränderna var proppfulla. Till slut hittade vi en parkeringsplats vid Kings Beach vid sjöns norra del. Där var också väldigt vackert men kanske inte lika fint som till exempel Sand Harbor som vi hade planerat att stanna vid.

Sista kvällen promenerade vi omkring i vackra Folsom Historic District där det finns mycket historia, bland annat från Ponnyexpressen som här hade sin slutstation i väst. Det finns flera olika platser längs med Sutter Street där man kan läsa om Ponnyexpressens historia och även ett museum där man kan lära sig ännu mer.

I fredags var det så dags att mycket motvilligt åka hem igen. Linda och Tony körde oss till flygplatsen i San Francisco och som tur var hade vi lyckats bli uppgraderade från SAS Go till SAS Business så vi fick slumra i breda, sköna säten även på hemresan. Och inte minst fick vi tillgång till lounge både i San Francisco och i Köpenhamn vilket kom väl till pass eftersom vi hade ganska långa väntetider. Vi var på plats på SFO fyra timmar innan flyget skulle gå men incheckningen öppnade först tre timmar innan så vi hann med kaffe på Starbucks och stod sedan näst först i kön när det var dags att checka in.

När man blir uppgraderad får man fortfarande bara ha med den mängd handbagage som är inkluderat i ursprungsbiljetten så vi checkade in en av de tre väskor vi haft med på utresan. I den hade jag stoppat en Apple AirTag och tack vare den kunde jag följa väskans resa hem till Sverige och konstatera att den hela tiden höll sig hyfsat nära oss. Väskan kom också fram till Arlanda och bagagebandet utan något som helst problem.

Det var inte heller någon direkt kö till säkerhetskontrollen i San Francisco. Vi stod i kö i kanske tio minuter innan det var vår tur. Sedan styrde vi stegen mot United Polaris Lounge som vi fick tillgång till med vår Business-biljett. Det var första gången jag var där och SAS lounger bleknar verkligen i jämförelse. Dels var loungen betydligt mycket större men det var också bättre utbud av mat och det fanns en stor bar där man kunde beställa det mesta man var sugen på. Den loungen besöker jag gärna fler gånger! Den har även blivit utsedd till Best Business Class Lounge in the World.

Vi flög via Köpenhamn även på hemresa och även om vi nöjde oss med SAS Go mellan Köpenhamn och Stockholm så fick vi tillgång till SAS lounge på Kastrup eftersom vi kom med en Business-biljett på en flight från USA. Det var skönt att sitta ner där några timmar även om det var ganska fullt och lite stökigt med många små barn. Vårt flyg till Stockholm blev också en dryg timma försenat men till slut landade vi på Arlanda och blev mötta av Johan och kom så småningom hem till vår katt som vi saknat.

Nu, cirka fyra veckor efter den inställda resan har jag också fått tillbaka pengarna för det flyg som ställdes in på grund av strejken. En annan sak jag fått tillbaka är reslusten. Under pandemin kunde det ibland kännas som att man lika gärna kunde stanna hemma och att det bara skulle bli jobbigt att börja resa igen med restriktioner, formulär som ska fyllas i, Covid-bevis som ska visas upp, munskydd som ska packas med och så vidare. Jag kunde inte haft mer fel, att resa är precis lika roligt som innan och har man bara koll på vilka papper man behöver ha med så är det inte krångligare att resa nu än före pandemin. Nu längtar jag ut i världen igen och nästa resa blir om bara ett par veckor.