mamma pappa ånabråna

Att ärva sin reslust från någon som aldrig varit utanför Sveriges gränser

av Ann-Louise

Idag är det två år sedan min pappa gick bort. Saknaden är fortfarande stor och det händer allt som oftast att jag kommer på något som jag skulle vilja prata med honom om och inser att jag inte längre kan ringa honom. När vi reser någonstans tänker jag på att han skulle varit väldigt intresserad av att se bilder från resmålet och att han alltid frågade efter frimärken och mynt från landet vi besökt.

4000 mil skrev ett blogginlägg för ett tag sedan som träffade rakt i hjärtat på mig. Hon skrev om hur hon fått veta att det var sin morfar som hon ärvt sin reslust av och att hennes pappa sagt att morfadern ”han var ju en riktigt upptäckare han. Ville alltid se nya platser, tog bilen och åkte i väg. Man visste aldrig var han höll hus.” 

Jag hade dessförinnan inte tänkt så mycket på vem jag ärvt min reslust ifrån. Varken min mamma eller pappa har rest, inte mer än några semesterresor i Sverige på 1950 och 60-talet. Det längsta vi rest tillsammans alla tre är några resor från Vetlanda, där jag växte upp, till Öland. Min pappa var lantbrukare och det fanns ingen tid att ta semester, korna skulle skötas om varje morgon och kväll, och det fanns inte några pengar för att ta in en avbytare några dagar. Själv så visste jag inte vad jag saknade förrän jag väl började resa och när jag väl börjat resa så kunde jag inte sluta.

mamma pappa borgholm

Mamma och pappa i Borgholm 2007

Min pappa var aldrig någonsin utomlands såvitt jag vet. Den längsta gemensamma resa min pappa och jag gjort tillsammans var en resa från Vetlanda till Stockholm sommaren 1999 när vi hade amerikanska släktingar på besök. Trots detta så är jag övertygad om att det är från min pappa som jag ärvde min längtan efter att resa och upptäcka nya platser.

Reslust Karlskrona 1959

Mamma, pappa och min pappas kusin på semester i Karlskrona 1959.

Min pappa älskade flygplan. Kikaren stod alltid inom räckhåll och så länge han orkade så sprang han ut på gården så snart han hörde ett flygplan. Där stod han sedan och försökte se så mycket som möjligt av planet med hjälp av kikaren. När jag skulle flyga någonstans så ville han alltid veta om vi kunde tänkas flyga över Vetlanda så att han skulle hålla utkik efter oss. En av min pappas största drömmar var att någon gång själv få flyga i ett flygplan. En dröm som tyvärr inte blev verklighet då hans olika sjukdomar gjorde det olämpligt att vistas på så hög höjd. På varje resa som jag varit på har jag försökt köpa med ett samlarplan av den sort som de brukar sälja på flygplatserna och de har alla stått på hedersplats i hans bokhylla.

bromma flygplats 1948

Min farfar på Bromma flygplats den 28 augusti 1948. Jag vet tyvärr inte historien bakom den här bilden eller varför min farfar befann sig vid en flygplats men visst verkar kärleken till flygplan ligga i våra gener!

Min pappa älskade att fotografera och tog ibland de mest besynnerliga foton som bara han tyckte var roliga. Det var han som lärde mig att fotografera för många många år sedan och det var av honom som jag fick min första kamera när jag fyllde tretton år. Han var inte någon speciellt duktig fotograf, tvärtom så kunde ett huvud vara avklippt och bilderna var sneda och vinda men han tyckte det var väldigt roligt och det är ju huvudsaken. Att jag fick mitt intresse för att fotografera från min pappa har jag aldrig tvivlat på. Däremot har jag tagit det ett steg längre med avancerade digitala systemkameror som min pappa aldrig ens hade kunnat drömma om. Hans kamera var från femtiotalet, ända tills jag gav honom en av mina gamla kameror som jag inte längre behövde.

pappa solliden 070719

Min pappa på Solliden, Borgholm, i juli 2007. Med sin röda kamera redo, den kamera som han fick ärva av mig.

Min pappa samlade på frimärken hela sitt liv och hade i princip daglig kontakt med andra filatelister runt om i världen via vanlig post. Faktum är att en av de sista meningarna min pappa sa till mig innan han gick bort var att han undrade hur mycket det skulle kosta att köpa en iPad så han kunde kolla olika frimärkssajter runt om i världen. Ett av min pappas lite udda specialintressen inom filatelin var att han samlade på frimärken som var stämplade i städer med kvinnonamn. Så man kan säga att han genom sin kartbok reste världen runt på jakt efter dessa städer.

Min pappa älskade kartor och det blev inte minst tydligt när jag började röja ur hans lådor och hyllor för att se vad som kunde kastas och vad som skulle sparas. En oändlig mängd kartor av alla de slag. Jag älskar också kartor och har gjort så länge jag kan minnas. Jag har en stor låda fylld med kartor både från platser jag varit på och platser jag drömmer att åka till. Och jag kan ägna timmar åt Google Maps, denna fantastiska uppfinning.

pappas kartor

Ett urval av min pappas kartor.

Min pappa älskade att ta bilen och åka iväg och köra runt på små smala grusvägar för att se vad som fanns bakom nästa krök och för att se var han skulle hamna till slut. Ju äldre han blev desto oroligare var det för man visste aldrig var han var eller när han skulle komma hem igen och någon mobiltelefon ägde han aldrig. Han höll sig mest inom egna kommunen, men där hade han nog i gengäld kört omkring på nästan varenda liten grusväg och skogsväg. Det var inte alltid han förvarnade om att han skulle ut och åka men när han gjorde det så älskade jag att följa med på utflykterna och höra honom berätta om de olika byarna och gårdarna som vi passerade.

reslust ålleberg

Pappa beundrar utsikten från Ålleberg utanför Falköping.

Min pappa fick själv aldrig möjligheten att resa utanför Sveriges gränser men hans längtan efter att se vad som finns bakom nästa krök lever vidare hos mig.

Tror du att längtan efter att resa finns i våra gener? Vem har du ärvt din reslust från?

Du kanske också vill läsa de här inläggen

18 Kommentarer

Jeanette 9 november, 2017 - 08:59

Så fint skrivet, gick rakt in i hjärtat! Jag känner igen mig så mycket. Min mamma var likadan, hag vet inte hur många länder jag har tagit med mig frimärken hem till hennes samling. Hon till skillnad från din pappa reste mycket när hon var ung men fick MS och blev rullstolsbunden hela min uppväxt och levde på sätt och vis genom mina resor.

Svara
Ann-Louise 9 november, 2017 - 21:31

Tack, vad glad jag blir att du tyckte det var fint skrivet. Så tråkigt att din mamma fick MS… Min mormor hade det, jag träffade henne aldrig själv eftersom hon dog när min mamma var ung, men har hört mycket talas om det.

Svara
Madeleine 9 november, 2017 - 09:11

<3 Jag instämmer med Jeanette – så fint, fick en tår i ögat. Jag har ju haft förmånen att träffa Holger.Jag fick hoppa i höskulle, klappa kalvar och kor på gården i Småland.
I min trädgård väger en röd primula som stammar från honom.

Svara
Ann-Louise 9 november, 2017 - 20:35

<3

Svara
Dorothy 9 november, 2017 - 12:01

Heder åt dig, Ann Louise, för att så kärleksfullt skriva om dina föräldrar.

Svara
Ann-Louise 9 november, 2017 - 21:33

Tack Dorothy!

Svara
FREEDOMtravel 10 november, 2017 - 06:45

Fint inlägg! Man kan ju resa på många sätt även om man inte reser utomlands – både inom landet och med hjälp av kartor eller böcker – eller frimärken! Det handlar nog om nyfikenhet… Jag vet inte var jag ärvt min reslust ifrån, men mina föräldrar är/var forskare och det jobbet handlar ju oxå om nyfikenhet. De reste i jobbet men ville därför inte resa på fritiden. Kanske gjorde det lockelsen ännu större för mig … 😉

Svara
Ann-Louise 10 november, 2017 - 13:47

Tack! Jag kan förstå att du blev än mer sugen på att resa om dina föräldrar inte ville resa på fritiden. Och visst kan man resa på många sätt, själv så sitter jag ofta hemma och ”reser” med hjälp av den lilla gula gubben i Google Maps 🙂

Svara
4000mil 10 november, 2017 - 18:17

Åh vad roligt att du uppskattade mitt inlägg och vad gulligt att nämna det här. 🙂
Och att resa har ju faktiskt inget med utlandet att göra, utan det handlar om en upptäckarlust och nyfikenhet på det nya och okända.

Svara
Ann-Louise 11 november, 2017 - 19:10

Ja, ditt inlägg var väldigt inspirerande och fick mig att tänka på min pappa från en helt ny synvinkel.

Svara
Fantasy Dining 11 november, 2017 - 18:28

Åh vad fint skrivet. Det verkar ju ingen tvekan var du ärvt det ifrån:) Själv har jag ännu i te kommit på vem jag ärvt mitt äventyrs och resberoende av. Det är varken min mamma eller pappa. Får nästan börja forska lite i detta.

Svara
Ann-Louise 11 november, 2017 - 21:10

Tack! Ja, du får försöka ta reda på om några andra av dina släktingar har haft reslusten i blodet. 🙂

Svara
Marias Memoarer 12 november, 2017 - 05:12

Vilket härligt inlägg!! 🙂 Det låter lite bekant det där med att utforska grusvägar, det har jag själv gjort ett par gånger, samt utforskat diverse nya stigar i skogen 🙂 Gillar att upptäcka både när och fjärran 😉 Min reslust kommer nog huvudsakligen från min pappas släkt, de har rest mycket, min pappa drömde om att göra en Australienresa som ung men han hotades med att förlora sin studieplats så han uppfyllde aldrig den drömmen själv. Faster och en farbror har dock gjort Australien i unga dar. Min andra farbror har jobbat/jobbar internationellt och har bott utomlands (El Salvador) samt rest en del via jobbet. Har kusiner som bott utomlands i perioder. O.s.v. 🙂

Svara
Ann-Louise 13 november, 2017 - 20:53

Vad roligt att höra varifrån du har ärvt din reslust! Och ja, det låter ju onekligen som den kommer från din pappas släkt 🙂

Svara
Anna, Travel on a Cloud 15 november, 2017 - 22:49

Beklagar verkligen förlusten av din pappa! Jag är ju i samma situation nu och det är så svårt att inse att man aldrig mer får talas vid.

Så vackert och kärleksfullt du skriver om din pappa, hans liv och hans intressen. Jag instämmer med övriga här: Din text går verkligen rakt in i hjärtat. Vilka fina foton också!

Så fint att kunna ha dessa reserelaterade intressen som din pappa hade och finna en glädje i det trots att han själv inte kunde flyga eller utforska kartans platser i verkligheten.

Vem jag ärvt mitt reseintresse ifrån? Svårt att säga. Vi reste en hel del i min familj inom landet, dock inte så många turer utomlands. Men upptäckarglädjen och nyfikenheten har alltid funnits där. På min mammas sida finns valloner, min pappa har anor från Dalarna, med en dalkulla i spetsen som tog sina barn i en kärra och vandrade ner till Södermanland för att starta ett nytt liv. Kanske finns svaren där?

Svara
Ann-Louise 18 november, 2017 - 12:22

Tack snälla du! Ja, tomheten är svår att vänja sig vid.
Vad intressant att läsa var du kan ha ärvt ditt reseintresse ifrån. Intressant med valloner, det har jag förmodligen också på min mammas sida, och vilken fantastisk resa att gå med sina barn i en kärra från Dalarna till Södermanland!

Svara
Erikshester Gård, en riktig idyll! - Från Stad till Strand 26 maj, 2018 - 07:01

[…] mig är den här platsen lite extra speciell då min pappa är född och uppväxt i byn och min farmor och farfar bodde tvärs över vägen under hela min […]

Svara
Fars Dag - Min pappas resor - Från Stad till Strand 11 november, 2018 - 20:06

[…] ett år sedan skrev jag om hur jag tror att jag ärvt min reslust från min pappa trots att han aldrig reste utanför Sveriges gränser. Även om han aldrig var […]

Svara

Lämna gärna en kommentar